Föreläsning 3

Vi räknar ut ett fält utifrån laddningar mha Colombs Lag och Gauss lag.
Det visade sig dock att Colombs lag var svår att räkna med.

Laddningsfördelningen är alltid källan till fältet. Vi kommer dock nu att titta på elektrisk potential, och titta på fältet som "funktion" av potentialen.

Det här är förmodligen saker som ni redan sett, men som vi behöver repetera.

Elektrisk potential

Mekaniskt arbete, Work

Vi tänker oss en förflyttning från en punkt till en annan, som beskrivs av vecL och en påverkande kraft vecF med vinkel theta relativt vecL .
Definierar W=ubrace(vecF*vecL)_("skalärprodukt")=|vecF||vecL|costheta, 0<=theta<=pi

Varför har vi en vinkel theta mellan 0 och pi ? Vi får ingen extra information. Vi kan få pi => 2pi med ett minustecken istället.

När Sverre går runt med fysikboken i rummet så utför han inget arbete på det, iom att hans muskelkraft är i motsatt riktning mot tyngdkraften, och då blir skalärprodukten 0.

Enhet: [W] = [Fl] = N*m obrace(=)^("def") Joule (J)
dW = vecF*d vecl

Givet en viss hastighet längst x-axeln: dW=F*dx

Newtons andra lag: F=m*a = m (dv)/(dt); v=(dx)/(dt)=>dx=vdt

Insatt:
dW = m(dv)/(dt)*vdt = m*v*dv

Dvs hela arbetet ( v_1->v_2 ) = W_(1->2) = int_(v_1)^(v_2) mvdv = m int_(v_1)^(v_2)vdv = m[1/2v^2]_(v_1)^(v_2) = 1/2 m(v_1^2-v_2^2)

=> W_(1->2)=1/2m v_2^2 - 1/2m v_1^2 = K_2-K_1 .
K: Kinetiska energin (rörelseenergi)

Vi tänker oss att vi släpper ett föremål och tittar på gravitationskraften vecG = m vecg
Vi mäter hastigheten på två olika tidpunkter. Skillnaden i höjd kallar vi vecl .
Ger W_(1->2) = vecG*vecl = mgl = mg(y_1-y_2)
Definierar potentiell energi U=mgy

ubrace(K_2-K_1)_(DeltaK) = mgy_1-mgy_2=u_1-u_2=obrace(-(u_2-u_1))^(Deltau)

iff DeltaK=-DeltaU

Det vill säga, om jag förlorar potentiell energi så vinner jag kinetisk energi och vice verca, exklusive friktion i luften. En fallskärmshoppare räknar kallt med att ovanstående sats inte stämmer, iom att han hade dött annars.

Detta innebär även

Deltau = -int_a^b veca*dvecl = -DeltaK

Observera att friktion inte kommer att kunna kokas ner till potentialenergi. Om man drar en penna i en cirkel på ett bord så kommer den att ha samma potentiella energi efter en slinga, men friktionen kommer att ha utfört negativt arbete på pennan.

Nu kan vi gå vidare till elektriska fält.

Elektrisk potential

Givet ett elektriskt fält vecE mellan två punkter a och b (med skillnad vecl )

Vi har en testladdning q:
Deltau=-int_a^b vecF*dvecl = -int_a^b obrace(q*vecE)^(vecF)*dvecl
Definierar elektrisk potential, V

V = def = U/q

Enhet för V: [V] = [U/q] = J/C = def = "1 Volt (V)"
I textböcker löser man problemet med Voltage/Volt (storhet/enhet) genom att använda olika fonter. Sverre har lite svårt för att rita olika fonter, så vi får avgöra vilken det är beroende på kontext. Sverre kommer även senare att introducera elektronvolt, vilket är en enhet för energi.

DeltaV=(DeltaU)/q = 1/q(-int_a^b q vecE*dvecl) = -int_a^b vecE*dvecl
Fältet pekar alltid åt det hållet som energin är lägst.

Observera! Det är DeltaV , alltså skillnad i potential. Detta gör att potential inte har samma fundamentala innebörd som elektriskt fält. Det är endast potentialskillnaden som har innebörd.

Elektrisk potential (del 2)

Vi använder enheter för energi som är lite mer anpassade för ändamålet. Elektronvolt använder vi istället för Joule iom att vi får så mycket tiopotenser.

Den kinetiska energi som en elektron utövar när den utsätts för en potentialskillnad på en volt.

Elektronens laddning q_e=-e=-1.602*10^-19 C

:. |DeltaU| = DeltaV*|e| = 1*1.602*10^-19 C = 1.602*10^-19 J = 1 eV

Exempel

Givet ett (homogent) fält mellan två kondensator-plattor.
Vi släpper en elektron vid den negativa plattan och ser hur den accelereras mot den positiva plattan med en kraft vecF_e , mot fältet vecE .

Givet DeltaV=V_+-V_- = 10^3 V, v_0=0
Vill veta sluthasighet för elektronen.

Vi vet sedan innan att den potentiella energin kommer att minska och den kinetiska att öka. :. DeltaU = qDeltaV < 0 => DeltaK > 0
Vi struntar i tecknen på energin här.

{(DeltaK=K=|DeltaU|=|eDeltaV|),(K=1/2m_ev^2):} => 1/2m_e v^2 = |eDeltaV|
Om vi referar lite till Einsteins E=m*c^2 :
Vilomassa för elektronen E=m_e C^2 iff m_e = E/C^2, där E ~= 511*10^3eV och C ljushastigheten.

Insatt: 1/2 E/C^2 v^2 = |eDeltaV| iff (V/C)^2 = (2|eDeltaV|)/E iff V/C=sqrt((2|eDeltaV|)/E) iff v = sqrt((2|eDeltaV|)/E)*C
iff v=sqrt((2*10^3)/(511*10^3))*C ~= 1/15 C
Alltså en väldigt hög hastighet. Sverre tycker att det nästan är lite exotiskt med att elektronerna kommer upp i den hastigheten.
Vi har alltså funnit hastigheten v som funktion av spänning och fältet.

Sverre vill tillägga att mäta elektroner mäts i högre spänningar än 1000V är inte särskilt dyrt. Alla CRT-skärmar gör det.

Det finns en väldigt tydlig koppling mellan gradienter och elektriska fält.

Elektrisk potential

Givet en laddning q och det elektriska fältet vecE riktat radiellt utåt med en radie r :

vecE=q/(4pi epsilon_0r^2)hatr, |hatr|=1

Vi mäter upp två potentialer V_a och V_b längst hatr , med radieskillnad vecl .
DeltaV = V_b-V_a = -int_a^b vecE*d vecl = -int_(r_a)^(r_b) obrace(q/(4pi epsilon_0 r^2))^(vecE) hatr*obrace(hatr dr)^(dvecl) = -q/(4pi epsilon_0)int_(V_a)^(V_b) i/r^2 dr
= -q/4pi epsilon_0 [-1/r]_(V_a)^(V_b) = q/(4pi epsilon_0)(1/V_b-1/V_a) iff V_b-V_a = q/(4pi epsilon_0 V_b) - q/(4pi epsilon_0 V_a)
Vi säger att potentialen från en elektron oändligt långt borta är noll. Det känns ju ganska självklart, att en elektron på månen inte påverkar oss typ.
Alltså väljer vi referenspunkten V_b till 0 .

=> V(r) = q/(4pi epsilon_0 r) larr potential från en punktladdning.

Om vi har en massa punktladdningar då? Då använder vi superpositionsprincipen som vi sett tidigare.

Potentiell energi då? Det blir ju formeln ovan gånger punktladdningen.

Om vi tittar på elektronmolnet runt en atom. Dessa elektroner repellerar varandra enligt ovanstående formel. Vi får alltså total, ömsesidig energi för N punktladdningar:
Summan ser lite speciell ut.
1/2 sum_(i!=j)^N (q_i q_j)/(4pi epsilon_0|vecv_i-vecv_j|)
Men! Detta är inte hela sanningen. Vi ska titta på detta vid annat tillfälle.

Om vi har en (perfekt) ledare och laddar ur den så kommer elektronerna att lägga sig längst ytan (eftersom de repellerar varandra maximalt då)

Exempel

Givet ett massivt klot (sverriskt förelmål) och ett elektriskt fält. När vi för klotet mot fältet så kommer vi att få negativ laddning på undersidan. vecF_e = (-e)vecE
Fältet kommer alltså att gå in i föremålet på undersidan och ut igenom toppen. vecE=vec0 inuti klotet.